Några stora detaljer i ”att ha ADD”..

…är att man har svårt för att sätta igång med saker, kan ha svårt för att fullfölja dem och definitivt ha svårt för att avsluta dem.

Det som bla går som en röd tråd genom ”att ha ADD” är struktur. Vi som har add har svårt för att ordna med den. Det är en sak att vara på ex ett kontor där det redan finns en struktur, men något helt annat när man ska ordna med det själv – från början. För mig faller det, jämt. Vilket jag tror, har att göra med att jag har svårt för att tänka i flera led. Efter cirka två, tre led så blir det svart. Inte blackout, för jag har ju aldrig kunnat tänka längre utan att behöva skriva ner det (eller använda andra lösningar).

Dessutom är det väldigt svårt att bara beskriva ADD’n eftersom jag själv är så mycket i den. Det är väldigt komplext. Jag vill att ni ska få veta allt! Jag vill inte missa en endaste liten grej! Men samtidigt vill jag att det ska vara tydligt och väl strukturerat.

Bah!

Så, detta ‘slåss’ jag med för att få ”att ha ADD” på pränt här i min blogg.

Jag har satt igång med det, men det blir också så inskruvat, jag går bara och tänker på det, vilket blir att jag bara går och tänker på mig själv och det är såååå tröttsamt. Så. Det kommer, på pränt, men när eller hur vet jag inte riktigt än.

Det är också väldigt svårt att skriva ner vad jag behöver av mina nära & kära. Jag vet inte allt själv än, och det lär jag kanske aldrig göra.. Men ”kärndelarna” är nog mest att: lyssna, vara öppen, nyfiken & fråga.

Vill du att jag ska känna mig trygg så ifrågasätt inte, för du måste förstå att det finns mycket jag inte kan styra, och det finns mycket jag ännu inte förstår varför jag reagerar över som jag gör, och det finns mycket jag tänker och känner på ett sätt som inte du gör. Å förstå – att det alltid har varit såhär för mig, men att jag har gömt mina reaktioner då jag har förstått av omgivning och samhället att de inte är okej. Dessutom har jag inte haft något att hålla mig i och luta mig mot, men det har jag nu – min diagnos.

Jag kommer säkert att fråga dig, hur du och din hjärna reagerar på saker. Sådant frågar jag min psykolog, på vilket sätt det är mest vanligt att tänka/reagera/agera kring saker o ting. Detta för att jag ju ofta inte vet hur det fungerar hos andra människor, det är nyttigt och roligt. Ibland får jag till svar att han (eller ”vanliga” människan) tänker/reagerar som jag, andra gånger så tycker han att mina svar och mina tankar är fasligt intressanta. 😉 🙂

Men några rent handgripliga råd jag kan ge är: Var rak och tydlig. Säg vad du förväntar dig av mig. Säg det du menar. Gör det du nyss sa och inte något annat. Detta för att jag har väldigt svårt för att läsa av och förstå varför du inte skulle göra det du nyss sa. Jag reagerar med oro o känner mig dum för att jag inte förstod..

Kom aldrig med överraskningar! För min reaktion kommer att bli oro, ångest, irriation och kanske ilska. Det spelar ingen roll hur ologiskt det kanske är – för dig. Jag reagerar så för att en plötslig överraskning landar mitt i hur jag har planerat min dag. Då saboteras min struktur som jag måste ha för att klara min dag eller som jag har skapat i mitt hem.

Om vi har bestämt en tid och dag att ses, men att du måste ändra det. Så är det önskvärt för mig om du gör det i god tid, helst en, två dagar innan om möjligt. Samma dag gör det nästan stört omöjligt för mig. Har en sak väl bestämts har jag svårt för att ändra på det – ja, praktiskt kan jag kanske men inte i hjärnan. Å då får du acceptera att jag kanske ställer in allt helt och hållet. Jag reagerar likadant som vid överraskningar. Visst finns det undantag, som tex en lunch på hemmaplan som måste flyttas på en timme så är det sällan några problem. Så länge jag kan och så länge den blir av så.

Eftersom jag har svårt för att hålla struktur, så arbetar jag hårt med att få det att fungera – i mitt hem, i mitt liv och inuti mig själv. Det är därför som jag reagerar med oro, ångest, irritation o kanske ilska när andra klampar rätt in i mitt liv utan att tänka på/utan att veta vad de ställer till med. Men när jag tänker på det, så är det väl egentligen inte så konstigt? Alla planerar sina dagar, mer eller mindre, och jag tror inte att alla älskar överraskningar eller anda plötsliga ändringar i agendan. För detta behöver man inte ha en funktionsnedsättning. Men däremot reagerar inte alla såsom jag gör och de flesta andra är mer flexibla än någon med add. Viktigt att komma ihåg: svårigheterna sitter i hjärnan, alltså är det inte mitt fel att jag reagerar som jag gör.

Hursom haver: det bästa är om du hoppar ur den fyrkantiga världen och tänker utanför ”boxen” – för det är utanför den som jag är! Å vi är alla olika och vi har alla lite av olika varianter av bokstavskombinationer och syndrom. En del klarar av vardagen och sitt liv ändå, andra gör det inte.

På återseende.

Publicerat i Diagnos | Lämna en kommentar

Mina andra två diagnoser

Jag har tre stycken; ADD som jag är född med och två andra som jag, med en hel del KBT, kan arbeta bort.

De är Social fobi och Generaliserat Ångestsyndrom (GAD = generalized anxiety disorder).

Social fobi:

Ni som känner mig, vet att jag inte är rädd för människor. Ni vet att jag hellre väljer att t.ex att jobba bland människor än sittandes framför datorn helt själv hela dagarna. Så nej, det är inte det det handlar om. Det handlar om hela biten att vara social; om det sociala spelet, om jämförelser människor emellan, om att jag är expert på att tro att jag vet vad andra tänker om mig, om rädslan att synas, höras och att ta plats. Det handlar om allt där andra människor är inblandade och om en väldigt negativ syn på sig själv. Den har nog alltid funnits där, då jag var en liten flicka som helst gömde mig ”bland mammas kjolar”. Men så har den eskalerat och i dag så är den som värst. Jag tar inga exempel, för det blir för personligt.

Generaliserat ångestsyndrom:

Troligen har jag burit på ångest sedan jag började ha det jobbigt i skolan, det vill säga i årskurs fyra. Det är i alla fall min egen tes. Men mina första minnen kring den är från högstadiet och då tydde jag den som inre stress över att inte veta vad jag skulle plugga och arbeta med. Så jag for till Israel för att komma ifrån stressen, men si den hängde med mig och den har inte hjälpt mig ett dugg. Snarare stjälpt mig, eftersom den gör att jag blir orolig för minsta lilla. Den finns alltid där, alltid. Det är ett under att den inte synts utanpå mig i form av utslag och blemmor, för den är ett satyg och väldigt uttröttande att jämt parera och att leva med. Däremot, blir det alldeles för mycket på insidan så får jag en röd ”stressfläck” på ena ögonvitan. De enda gångerna jag får vila från den är när jag sover, men om jag vaknar mitt i natten och ex går på toa då går hjärnan gärna igång och med det ångesten.

Den varierar, från att vara en lätt pingpong boll till att vara ett bowlingklot och känslan av den sitter djupt inne i min mage. Hur den varierar i storlek och styrka beror på yttre omständigheter, men också endast på mina egna tankar kring något. Den får mig att tvivla, på mig själv. Jag minns inte hur det är att känna lugn och ro, hur det är att bara ibland eller periodvis vara orolig/ångestfull för att sedan lugna mig igen.

Varför jag inte har pratat om den, är för att jag lever med den. Den finns där jämt och ständigt och den är vardag och jag tänker inte på att nämna den. Dock pratade jag om den med min vän M (du som har arbetat med människor som har sk funktionshinder), det var hon som satte namnet ”ångest” på den. Det var så ljuvligt skönt att få den aha-upplevelsen och att få känna dess identitet – ja just, det är ju det jag går och drar på! En jävla ångest. Så, jag ska till att börja arbeta med den när jag väl börjat i KBT. Men jag kommer inte alltid att vilja ha bort den, för den har funnits där i minst 25 år! så den är också en del av mig och en trygghet.. Det är då själva fan.

Dessa två har jag fått på vägen, för att jag är känslig och har ADD. Man behöver naturligtvis inte få dem för att man har en bokstavskombination och för att man är känslig. Men det är egentligen inte särskilt konstigt och inte heller något ovanligt, dock blir livet inte lättare av att behöva parera och hantera dessa två också.

Du kan läsa mer om dem på Vårdguiden om du klickar på (de blåa) överskrifterna. Men  kom ihåg, att det jag skriver är utifrån mig och min personlighet. Det de skriver är utifrån vetenskapen, så allt stämmer inte alltid helt överrens.

Det kommer mer i ämnet ”diagnoser”. Jag kommer att fylla på med ‘att ha ADD’ och lite ‘hur mina nära & kära kan underlätta för mig’. Men det tar sin tid att få ner på pränt och att få ordning i.

Publicerat i Diagnos, Hälsa | 1 kommentar

Diagnos

Yepp, now it’s done.

I november skickades remiss från min vårdcentral till psykatricentrum ang utredning av ev ADD + en grej till. Strax efter det så åberopade jag vårdgarantin, som innebär att väntetiden ”enbart” ska vara i tre månader i stället för ca två år. Någon vecka senare fick jag bekräftelse på det. I slutet av december fick jag veta när jag skulle få komma på utredning, och det var på dagen tre månader efter att remissen var inskickad. Det var som världens bästa julklapp!

Måndagen den 4 februari gick jag upp 05:20 för att vara heeelt säker på att vara på Cereb kl. 09:00. Är man beroende av – en fungerande – kollektivtrafik mitt i vintern, så är man.. Några mil bortåt så gjorde mamma detsamma, å vi sågs på Stockholm Central för att tillsammans ta oss till Cereb.
Väl där träffade vi Greta, som var en väldigt sympatisk psykolog. Mamma var med för att kunna fylla i de luckor jag var för liten för att minnas, och för att kunna berätta hur jag var som liten. Jag gjorde även ett uppmärksamhets-/reaktions-/impulstest under 20 minuter.
Men att aktivt snacka o försöka minnas från födsel till och med högstadiet, i tre timmar, det är inga lätta saker. Vi tog korta pauser och jag hade frukt o yoghurt med mig.

Men när vi var klara, 12 ca, var både mamma & jag grymt hungriga så vi åt lunch ihop innan vi åkte hem. Båda helt slut i huvudet och ingen av oss orkade göra något när vi väl kommit hem till vårt.
Jag åkte tillbaka dit både tisdag och onsdag, å båda dagarna bestod av olika test som krävde olika grader av koncentration från olika sidor av hjärnan. Jag var helt slut varje dag och orkade bara titta på tv-serier. Det är det perfekta! Å jag gjorde detsamma under helgen som följde.

Detta var alltså förra veckan. Denna vecka var jag där i tisdags för möte med deras läkare, och igår för att få veta ”resultatet”.

Veckan innan utredningen var jag fruktansvärt nervös och rastlös. Med stora sovproblem som följd, och ännu värre koncentrationssvårigheter än vanligt. Detta för att jag VILLE ha en diagnos. För med det i bakfickan skulle jag få det lättare att ta mig fram, i och med att där jag vill plugga och jobba kan jag säga: ”jag har det här, vilket innebär att jag behöver det här/fungerar såhär”. Och veta att det inte är mig det är fel på! Som det har varit hittills har jag ”gröpt ur” min egen själ och självförtoende och självkänsla genom att säga att ”det här kan jag inte, men jag förstår inte varför”. Å ”jag är inte slö, jag jobbar faktiskt häcken av mig.. Men jämfört med dig, så är jag tydligen långsam”.

I så många år, troligen ända sen jag var liten, har detta varit så otroligt negativt för mig!! Jag är känslig och har aldrig haft styrkan att säga och känna; ”såhär gör jag, take it or leave it”. Det har alltid varit mig det har varit ”fel” på. Du har kanske inte sett mig så, men det är vad som sitter i mitt innersta som räknas. Märker man att man är långsammare än andra, inte förstår instruktioner lika fort om än alls jämfört med andra, inte är okej som den man är bland andra, inte vågar ta plats, missförstås, kallas för drömmare och får en klapp på huvudet och kallas för ”lilla Mia” oavsett man är liten eller vuxen. Ja, då hajjar man att det är något som fattas.. Att man inte är innanför normen och vare sig man vill eller inte, så hamnar man utanför boxen.

Igår fick jag min diagnos. Tre stycken till och med. Jag är rena vägkorsningen, och det känns bra. För så långt tillbaka jag kan minnas, så har jag känt mig speciell och velat ha svar. Nu har jag fått det. Två av diagnoserna kan jag arbeta med, gå i KBT och delvis medicinera om jag vill. Den första av de tre kan jag inte göra något åt, den är obotbar och där gör min hjärna som den vill vare sig jag okejat det eller inte, och det är ADD. Som ADHD, fast utan Hyperaktiviteten. För en som har ADD så sätter sig ofta hyperaktiviteten på insidan i stället, som rastlöshet, depression och ångest. För mig gäller ADD-diagnosen att jag har en uppmärksamhetsstörning och problem med att hålla fokus. Jag har vissa problem med överaktivitet, med impulsivitet, rastlöshet och en jäkla jobbig ångest.

Det jag kan göra för att kunna leva ett bra liv med ADD, är att utforma strategier för att få till det som inte funkar så bra för mig. Tex så har jag en whiteboard hemma, på den skriver jag upp ALLA viktiga tankar som flyger (för det flyger tankar mer eller mindre jämt och ständigt) så att jag kan koppla bort dem sen. Det är alltifrån saker som ska göras, kollas upp, möten, tvättider, presentköp, veckan som kommer, människor (nära&kära) jag måste komma ihåg att höra av mig till osv.. Det är EN strategi. På praktiken har jag några till.. Oavsett så är det något jag lever med, och kommer att leva med hela livet ut. Det är inte för att vara negativ som jag skriver det, utan bara för att det är fakta. Jag vet att det kommer att gå. Det har gått hittills, om än jävligt knackigt. Det gäller bara att omge sig med rätt folk. Å till slut att tro på sig själv. Det kommer vara ett jävla arbete, men det ska gå.

Det känns så jäkla skönt att ha fått bekräftat varför jag inte kan anpassa mig efter samhället och systemet! Jag är helt enkelt inte gjord för det. From nu borde jag dessutom slippa bli överkörd av det också.. Åtminstone har jag ett ”ess” i bakfickan som jag kan ta fram vid behov.

Oavsett allt detta, så har jag nu en intressant tid framför mig. Hela mitt liv har jag arbetat med mig själv, med en jävla osynlig vägg som jämt ställt sig i min väg. Nu kommer jag att fortsätta arbeta med mig själv, men jag hoppas att jag kommer kunna vända allt slit och skit, jag dragit på sen barnsben till att se min ”problematik” som något positivt!

Fast som för alla är det en process och det går upp och ner. Lite mer för mig än för en ”svensson” (ist för jävla ordet ‘normal’). Just precis nu är jag ju jäkla glad för mina diagnoser och den typen av bekräftelse, så kommer det inte att vara jämt. Jag har ju inte förändrats i ett slag sen igår, inte direkt va. Men hoppet blev i alla fall starkare.

En av grejerna att öva på, kommer att vara just det här: såhär ÄR jag, såhär gör JAG. Take it, or leave it.

Publicerat i Diagnos, Hälsa | 1 kommentar

Hejsan…

..såhär en månad och en dag sen det senaste inlägget.

Trots halvbra fart på er bloggbesökare så måste jag säga att ni är väldigt trevliga som tittar in, fastän jag inte skrivit/eller skriver. Tack! 🙂 De inlägg som varit populärast på min sida är recept på Nutella Semifreddo och ett inlägg från förra årets hälsomässa, eftersom årets var förra helgen. De går väl lite hand i hand de inläggen..på sitt sätt.

Nåväl. Jag har mina projekt jag dyker in i och ger allt för under en period, och sen svalnar intresset. Så har det varit sen jag var liten; blockflöjt, piano, klarinett, balett, ridning, jazzdans, fotboll, skriva noveller, skriva poesi, skriva, fotografera, träna, hålla kontakt med folk o vänner…m.m osv etc blogga. Jag är faktiskt imponerad av att jag höll denna blogg så pass aktiv så pass länge!

Å jag kommer nog att komma och gå. Fast kanske inte lika aktivt som tidigare, men den som lever får se. Just nu har jag helt enkelt varken särskilt mycket intresse eller ork. Fortfarande är jag mentalt trött efter jobbet, och träning har som störst chans att infalla under helgerna.

Senaste gången skrev jag om sjukskrivning; jag blev sjukskriven i tre veckor på raken. Både skönt och lite ”klättra-på-väggarna-varning”. Men visst behövdes det – mentalt och fysiskt. Jag hade ont, jäkligt ont vissa dagar! Tills jag gick två gånger hos en naprapat, han masserade upp övre delen av min rygg och gick loss på några sköna muskelknutar o triggerpunkter. Vilket lossade en hel del på smärtan i mina armar! Jag känner fortfarande av i armbågarna till och från, men ingenting i armarna. Så det var i skulderbladsmuskulaturen som ”skiten” satt. Jag är inte förvånad.

Så jag är tillbaka till praktiken sen 2 veckor och 1 dag, men månaden ut praktiserar jag bara halvtid för att armarna ska få tid att läka. Det är lyx att sluta 14.30, som i vanliga fall, men nu slutar jag klockan 13! Jag njuter min näst sista vecka.

I dag slutade min bästa psykolog! Hon som jag har haft på Arbetsförmedlingen. Hon är kvar på AF, men ska arbeta på ett kontor närmare hennes hem så hon slipper pendla. Skit-jävla-tråkigt! =/ Jag grät en skvätt efter att vi sagt hejdå. Under mötet introducerade hon mig för min nya psykolog. Hon valde honom, för att hon tycker att han känns som om han skulle passa mig. Utifrån hennes sätt att se på mig och utifrån sitt eget sätt att arbeta. Jag tycker än så länge att han verkar…schysst. Men idag låg min största uppmärksamhet på henne. Sen ska jag fokusera på honom och hur han arbetar, och vi ska träffas nästa vecka. Vilket jag fick ”tvinga” mig själv till, för att på så sätt helt o hållet mentalt förstå att hon inte är kvar längre – utan att det är han som gäller. *suck* Alltid är det de bästa som försvinner! Å man rullar runt som en boll. Fast det är bra skönt ändå att inte bara bli ”utslängd”, utan att jag direkt kan börja med en ny.. Nu ska jag bara hitta en psykolog som kan hjälpa mig med det övriga i livet. Hon på vårdcentralen har sin mall att gå efter och har tyvärr inte lärt sig att lyssna. Men jag knatar på med henne, bara för att det är bättre än absolut ingenting.

Nu är det strax Homeland. Å sen ska jag gå o dö i sängen till klockan ringer imorgon vid midnatt, som det ju känns som när det fortfarande är knallmörkt i rummet när jag öppnar ögonen. Men till helgen blir det i alla fall firande av en blivande 16-årig systerdotter! Å jag har hittat en present som jag hoppas är lika snygg på riktigt, som på bild. Å på söndag tror jag att jag ska gå på Julmarknad! Den första på år!

Nästa vecka, ifall jag inte skulle skriva då 😉 Så är första mötet med han på AF, ska jag dra ut en visdomstand och klippa håret. Å arbeta sista dagen på halvtid. En blandad avslutning på november!

Ska se om jag kan bättra mig på att skriva inlägg. Men jag lovar inget!

Ja, jag är fortfarande Benaddicted, Cumberbatched och Sherlocked. Och ja, jag har fortfarande kontakt med mina Cumbersisters på facebook. 😛

 

Publicerat i Hälsa | Lämna en kommentar

Ryggkramp, musarm, sjukskrivning, mellanblödning och för tidiga lussebullar.

Men också återhämtning i form av att sova till jag vaknar, inte behöva tvätta/skölja håret varje morgon, inte behöva tänka vad jag ska ha på mig, inte vara påtvingat social varje dag och evigt planerande av mat. Jag hinner också göra saker nu som jag inte hinner annars, som att ringa viktiga telefonsamtal. Att diska är dock värre pga musarmen.

Det är INTE skönt med smärta i armbågen som går upp i biceps och ner i underarm, handled och tumme! Tränar armen varje dag och nästa vecka ska jag på sjukgymnastik. Är lite rädd för att min extrabelastning av vänsterarmen kommer att göra den dålig oxå. Dess handled är ”trasig” sedan många år tillbaka. Faktum är att ganska mycket i/på mig är trasigt. Å nu måste jag sluta skriva, för det gör ont.

Ska titta på True Bloods sista del av säsong 4. Ja, mycket film – och tv-serie på dvd – tittande blir det. Skönt!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

562 sidor senare..

Jag slukade Eldvittnet lika väl som det två tidigare böckerna av Lars Kepler; Hypnotisören och Paganinikontraktet. Alla tre har haft nagelbitarspänning under vissa delar, då jag varit tvungen att lägga ifrån mig boken några minuter. Tagit några andetag och sen läst vidare. Alla är brutala och skickligt skrivna. Inte brutala som i våldtäkter, men blodiga, nakna och nära vardagen. Efter 10 sidor var jag fast i denna bok och det tog mig 5 dar att läsa 562 sidor. Åh vad bra den var! Det har kommit ut en fjärde bok, men den är inbunden så jag får vänta lite.

Fnulade tidigare på vad jag ska läsa i väntan på att den kommer ut som pocket, vilken serie jag ska påbörja nu. Jag fastnade mellan Mons Kallentofts böcker och den sk Hammarbyserien.

Men nu har jag börjat läsa om en heelt annan bok: ”Falsk Minne” av skräckmästaren Dean Koontz. Läste den för många år sedan, i min Dean Koontz-period. Å, jag tror, att den är den enda jag har kvar av hans böcker. Den är något riktigt exceptionellt. Absolut inte skräck. Men något annat som kryper innanför och som gör att man, nästan desperat, måste komma på gåtans lösning NU. Så den får det bli den här veckan. Tror det blir lite lugnare läsning denna gång faktiskt. 😉

image

Annars så var jag social med mina bröder M n’ M och ena syskonbarnet F igår kväll! Bröderna sprang Lidingöloppet igår, så jag passade på att åka upp och äta middag med dem i Sthlm. Det var hjärtans trevligt! Det är sällan det bara är vi, så det hann bli en hel del prat och skratt. Å deras lillsyrra (jag) skrattade lite skadeglatt åt sina stela bröder, framförallt en av dem. ❤

I dag har jag oxå varit social, fast genom telefonluren. Finaste vännen E och jag lyckades äntligen hitta en dag och stund som vi kunde prata. Vi hörs inte så ofta, men när vi väl gör det så blir det ordentligt – 2.5 timme blev det denna gång! Å vi maler igenom det mesta. I dag låg betoningen på relationer till andra, främst arbetskollegor. Vi frustade tillsammans åt hur ens känslor tar över förnuftet och pratade om hur man kanske bäst kan hantera olika situationer som uppstår mellan kollegor. Det var kul att prata med E för att hon är just E. ❤ Men så startade denna dag med tung ångest inför morgondagen, och med det ett möte med en viss kollega. Jag ville stanna kvar i sängen och ha söndag hela veckan. Men nu känns det bättre, efter att E och jag tillsammans har stött och blött lite grejer och jag fick veta att jag inte är själv med en del känslor och tankar. Så denna helg slutade bra, tack vare gårdagens sociala middag och dagens lååånga telefonsamtal! Jag tror att jag kan hålla denna känsla tom imorgon efter praktiken.

För imorgon eftermiddag/kväll blir det lite andra aktiviteter. 😉

image

Juice, ”Eldvittnet” och choklad (som saboterade magen på mig, laktosintolerant som jag är) det var vad jag ägnade söndagen åt innan E ringde.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Läser..

egentligen Sherlock Holmes, på engelska. Men nu är det dags att byta lite. Till den här:

image

Jag har läst de två tidigare böckerna och slukat dem! Hoppas på att det blir detsamma med denna. 🙂

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar