Diagnos

Yepp, now it’s done.

I november skickades remiss från min vårdcentral till psykatricentrum ang utredning av ev ADD + en grej till. Strax efter det så åberopade jag vårdgarantin, som innebär att väntetiden ”enbart” ska vara i tre månader i stället för ca två år. Någon vecka senare fick jag bekräftelse på det. I slutet av december fick jag veta när jag skulle få komma på utredning, och det var på dagen tre månader efter att remissen var inskickad. Det var som världens bästa julklapp!

Måndagen den 4 februari gick jag upp 05:20 för att vara heeelt säker på att vara på Cereb kl. 09:00. Är man beroende av – en fungerande – kollektivtrafik mitt i vintern, så är man.. Några mil bortåt så gjorde mamma detsamma, å vi sågs på Stockholm Central för att tillsammans ta oss till Cereb.
Väl där träffade vi Greta, som var en väldigt sympatisk psykolog. Mamma var med för att kunna fylla i de luckor jag var för liten för att minnas, och för att kunna berätta hur jag var som liten. Jag gjorde även ett uppmärksamhets-/reaktions-/impulstest under 20 minuter.
Men att aktivt snacka o försöka minnas från födsel till och med högstadiet, i tre timmar, det är inga lätta saker. Vi tog korta pauser och jag hade frukt o yoghurt med mig.

Men när vi var klara, 12 ca, var både mamma & jag grymt hungriga så vi åt lunch ihop innan vi åkte hem. Båda helt slut i huvudet och ingen av oss orkade göra något när vi väl kommit hem till vårt.
Jag åkte tillbaka dit både tisdag och onsdag, å båda dagarna bestod av olika test som krävde olika grader av koncentration från olika sidor av hjärnan. Jag var helt slut varje dag och orkade bara titta på tv-serier. Det är det perfekta! Å jag gjorde detsamma under helgen som följde.

Detta var alltså förra veckan. Denna vecka var jag där i tisdags för möte med deras läkare, och igår för att få veta ”resultatet”.

Veckan innan utredningen var jag fruktansvärt nervös och rastlös. Med stora sovproblem som följd, och ännu värre koncentrationssvårigheter än vanligt. Detta för att jag VILLE ha en diagnos. För med det i bakfickan skulle jag få det lättare att ta mig fram, i och med att där jag vill plugga och jobba kan jag säga: ”jag har det här, vilket innebär att jag behöver det här/fungerar såhär”. Och veta att det inte är mig det är fel på! Som det har varit hittills har jag ”gröpt ur” min egen själ och självförtoende och självkänsla genom att säga att ”det här kan jag inte, men jag förstår inte varför”. Å ”jag är inte slö, jag jobbar faktiskt häcken av mig.. Men jämfört med dig, så är jag tydligen långsam”.

I så många år, troligen ända sen jag var liten, har detta varit så otroligt negativt för mig!! Jag är känslig och har aldrig haft styrkan att säga och känna; ”såhär gör jag, take it or leave it”. Det har alltid varit mig det har varit ”fel” på. Du har kanske inte sett mig så, men det är vad som sitter i mitt innersta som räknas. Märker man att man är långsammare än andra, inte förstår instruktioner lika fort om än alls jämfört med andra, inte är okej som den man är bland andra, inte vågar ta plats, missförstås, kallas för drömmare och får en klapp på huvudet och kallas för ”lilla Mia” oavsett man är liten eller vuxen. Ja, då hajjar man att det är något som fattas.. Att man inte är innanför normen och vare sig man vill eller inte, så hamnar man utanför boxen.

Igår fick jag min diagnos. Tre stycken till och med. Jag är rena vägkorsningen, och det känns bra. För så långt tillbaka jag kan minnas, så har jag känt mig speciell och velat ha svar. Nu har jag fått det. Två av diagnoserna kan jag arbeta med, gå i KBT och delvis medicinera om jag vill. Den första av de tre kan jag inte göra något åt, den är obotbar och där gör min hjärna som den vill vare sig jag okejat det eller inte, och det är ADD. Som ADHD, fast utan Hyperaktiviteten. För en som har ADD så sätter sig ofta hyperaktiviteten på insidan i stället, som rastlöshet, depression och ångest. För mig gäller ADD-diagnosen att jag har en uppmärksamhetsstörning och problem med att hålla fokus. Jag har vissa problem med överaktivitet, med impulsivitet, rastlöshet och en jäkla jobbig ångest.

Det jag kan göra för att kunna leva ett bra liv med ADD, är att utforma strategier för att få till det som inte funkar så bra för mig. Tex så har jag en whiteboard hemma, på den skriver jag upp ALLA viktiga tankar som flyger (för det flyger tankar mer eller mindre jämt och ständigt) så att jag kan koppla bort dem sen. Det är alltifrån saker som ska göras, kollas upp, möten, tvättider, presentköp, veckan som kommer, människor (nära&kära) jag måste komma ihåg att höra av mig till osv.. Det är EN strategi. På praktiken har jag några till.. Oavsett så är det något jag lever med, och kommer att leva med hela livet ut. Det är inte för att vara negativ som jag skriver det, utan bara för att det är fakta. Jag vet att det kommer att gå. Det har gått hittills, om än jävligt knackigt. Det gäller bara att omge sig med rätt folk. Å till slut att tro på sig själv. Det kommer vara ett jävla arbete, men det ska gå.

Det känns så jäkla skönt att ha fått bekräftat varför jag inte kan anpassa mig efter samhället och systemet! Jag är helt enkelt inte gjord för det. From nu borde jag dessutom slippa bli överkörd av det också.. Åtminstone har jag ett ”ess” i bakfickan som jag kan ta fram vid behov.

Oavsett allt detta, så har jag nu en intressant tid framför mig. Hela mitt liv har jag arbetat med mig själv, med en jävla osynlig vägg som jämt ställt sig i min väg. Nu kommer jag att fortsätta arbeta med mig själv, men jag hoppas att jag kommer kunna vända allt slit och skit, jag dragit på sen barnsben till att se min ”problematik” som något positivt!

Fast som för alla är det en process och det går upp och ner. Lite mer för mig än för en ”svensson” (ist för jävla ordet ‘normal’). Just precis nu är jag ju jäkla glad för mina diagnoser och den typen av bekräftelse, så kommer det inte att vara jämt. Jag har ju inte förändrats i ett slag sen igår, inte direkt va. Men hoppet blev i alla fall starkare.

En av grejerna att öva på, kommer att vara just det här: såhär ÄR jag, såhär gör JAG. Take it, or leave it.

Annonser
Det här inlägget postades i Diagnos, Hälsa. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Diagnos

  1. Åsa skriver:

    Hej Vännen min! Skönt att du fått veta vad det är som du har funderat på så länge. Nu vet du förutsättningarna och du har säkert fått en massa tips på vägen. Det blir som att öppna ögonen och se livet på ett annat sätt. Tänk positivt! Det finns fortfarande så mkt att upptäcka där ute i livet med nya ögon och göra det på ditt sätt som passar dig vännen. Sen så tror jag att du upplever saker om dig själv mkt starkare (tex hur du tror andra uppfattar dig) än vad dina vänner gör. Vi accepterar ju dig precis som du är Mia! Bamsekramar Åsa ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s