Slightly obsessed

ja det är jag, med viss modifikation beroende på vem man jämför med..förstås.

Den senaste månaden har jag varit inne på Facebook varje dag, från det att jag gått upp på morgonen till att jag har gått och lagt mig. Inte för att jag är så aktiv med att skriva statusar och så, nej utan för att konversera, diskutera och dela med mig av bilder och information om min U.K. Sweetheart. Det är ju egentligen på intet vis dåligt att få vänner i USA, Tyskland, Indien och England och att prata/skriva med dem varje dag. Det är faktiskt lite lustigt hur jag (o säkert även de andra också) ibland glömmer bort mannen bakom snacket. Det händer att jag inte ser något foto av honom på flera timmar, men ändå går snacket. Eller att jag gör det, o att hjärtat far upp i halsgropen för att han är så jääääävla fin på just det fotot! Eller för att han har gjort en total modemiss att jag skrattar så tårarna rinner. Eller för att jag läser ett fint inlägg om honom när han träffar en 17-årig flicka med Cystic Fibros och hur han verkligen uppskattar timmarna med henne när de går på Zoo (för hans research inför ormen ‘Smaug’ i ”The hobbit – there and back again”). Eller hur oron i mig kommer då jag ser massor av bilder på honom utanför ”the backstage door”, efter att ha uppträtt på en teater i London. Vägen därifrån är totalt blockerad av autografjägare och människor som bara vill ha, utan att tänka på honom. De tränger sig fram, och lyssnar inte på honom när han säger till att de måste backa, alla slänger fram sina iphones, mobiler, smartphones o kameror rätt i nyllet på honom. Absolut ingen hänsyn. Å då är ju inte ens känd än – eller hur, du känner ju knappt till honom utöver det jag har skrivit här. Kanske sett honom i BBC’s Sherlock, men inte mer än så.

Jag känner faktiskt glädje för hans skull! Trots att jag inte känner honom bakom alla foton, intervjuer, youtubeklipp, reportage, filmer, tv-serier, radioteater – och vanliga teateruppsättningar han har varit med i. Å jag känner gläjde för att? Jo, för att han har slitit i 10 år för att nå dit han är idag. För att han förra året, 35 år fyllda, äntligen fick credd för sitt slit när han blev upptäckt av Steven Speilberg och därefter blev handlplockad för att göra Tinker Tailor Soldier Spy. Å därefter har det bara rullat på, främst i USA, men han gör fortfarande saker hemma i London. Simpsonsälskarna kommer att få höra hans röst till två olika figurer och Star Trekälskarna kommer att få se honom i kommande Star Trekfilm. När de 4 filmerna, han hittills skrivit på för, kommit ut och 3:e säsongen av Sherlock har varit. Då, fast gärna redan imorgon, hoppas jag innerligen att han har en bodyguard och pressfolk (eller vad det är för folk) som hjälper honom vid autografskrivning. Annars kommer han bli skygg, alternativt sluta vara så trevlig mot sina fans som han är idag.

Men vad han ska göra är egentligen inte viktigt för mig. Utan grejen är att han är så inspirerande! Han ger inte upp, han planerar, tar inget för givet, ger allt inför en ny roll och fortsätter att vara ödmjuk. Han älskar det han får vara med om, och människorna han får möta, men så har han också jobbat för det. Han visar att det går – bara man har en plan och verkligen vill! Det är också inspirerande att vi är lika gamla, att vi båda fyller 36 i år. För oss är det kanske gammalt, för en del är det jättegammalt, men i det stora hela är det fortfarande rätt ungt – en helt okej ålder om man fortfarande vill lyckas med sitt liv.

För mig är det självklart att han får vara med om det han får idag. Eftersom han är en sådan förbannat jävla bra skådespelare. Jag har träffat människor med aspberger/är socipat och har sett vad det är de inte har jämfört med många andra människor. Att, som skådespelare, kunna skala av det där vanliga mänskliga faktorerna – känslorna, vad alla tycker om en, kroppsspråk, de vanliga mänskliga signalerna, vad som är viktigt och oviktigt. Att göra det så, som han gör som Sherlock – det är för mig helt otroligt imponerande!

Det är dessa två stora anledningar som gör att jag är sligtly obsessed in Benedict Cumberbatch. Även om det naturligtvis inte gör något att han ser bra ut, självklart inte.

Fast idag har jag tagit en paus från de 3 tumblr jag följer och från de etthundrasjuttiotolv varianter av Sherlock/Benedict-sidor på Facebook som jag gillar. Jag kände att det behövdes, för ibland kan det bli lite mycket. Men det är väl så det är med besatthet, det tar över ens liv. Fast jag har det under kontroll. Lovar. Det känns till och med lite skönt att vara utan det idag. Eftersom jag fick disken gjord, sen skulle jag ta 3 månaders kvitton också, men jag skriver ju inlägg nu…

Who can blame me? No one. 🙂

 

Annonser
Det här inlägget postades i my UK Sweetheart. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s