Regniga, snorkalla marathon!

Jag tycker numera att det är skoj att komma och hejja på mina bröder när de springer olika lopp i Sthlmsområdet (skulle hejja på mina svägerskor o syster oxå om de sprang). Så även denna gång, trots att vädret bjöd på den kallaste junidagen sen 1928! För det är faktiskt inte varje år som en bror springer 4,2 mil. Även om min nästäldsta gjorde det på 90-talet, men då var jag bara en självisk ungdom så atte… Jag tar igen det nu.

För dagen klädde jag mig i långkalsonger, tighta träningsbyxor och regnbyxor. Mina röda höst-/vårkängor, träningsbh, långärmad jumper, fleecejacka, vinterjacka, handskar och en sjal. Min enda miss var att jag inte hade min regnjacka på under vinterjackan. Annars var det väldigt bra klätt måste jag säga. Eftersom det skulle bjudas på middag efteråt tog jag med mig lite roligare kläder plus ombyte av strumpor – bra tänkt!

Strax efter 13 stod jag på Vasagatan och väntade med ett gäng andra, storbilds-tv, och en speaker/underhållare som nästan pratade i ett. Men han var duktig och rolig, inte alls jobbig på nå vis. Jag stod ganska snart efter en ”vatten-, energidryck-, och bananpåfyllningsstation” och bara en halvtimme efter att första löparen sprungit förbi var det skapligt mycket med pappersmuggar på gatan. Jag hade min brors fru och barn vid Rålambovsparken (har i nuläget dålig koll på hur det stavas), så vi få som var där var utspridda i ett försök att hålla igång brorsan med påhejjningar! 🙂

första gänget rasar in

 Nu missade iof min svägerska honom, hon var inte speciellt glad för att hon gjorde det milt uttryckt. Men cirka 1½h efter starten så sprang han förbi mig, och jag ropade något i stil med ”härligt M, kom igen nu”! Han såg mig inte, men jag såg att han sprang med skapligt lätta steg.

Jag stod kvar ett tag till efteråt. Det är så skoj att titta på människor – och för att inte tala om springstilar! Nästan lika många olika som antalet människor, som var lite fler än 16.000 pers! Men till slut gick jag in, för jag var rätt kall efter att ha stått i evigt regn och med sidovindar. Fotade gjorde jag, lite grann… Men fingrarna lydde mig knappt. Dock inga foton på brorsan, eftersom han ju sprang förbi och jag ville fokusera på att hejja på honom.

Gick till slut in på t-centralen för att fylla på bränslet lite, gå på toa, för att torka lite eftersom hela jag var sjöblöt och få igång värmen i tårna. Köpte mig en pizzaslice från Pizza Hut för magen och en het Chai Latte för att värma upp kropp o fingrar med. Båda dyra som inihelvete, men såå värt ändå!

  Chai latte, med soyamjölk & smak av bl a kanel och nejlika

Sen tänkte jag dock lite fel och gick ut igen alldeles för tidigt. Inte förrän lite mer än en timme senare kom brorsan förbi igen. Å den här gången såg han mig, man kan säga att han inte hade så mycket till val. Han var klädd i neonorange tröja o keps, så jag såg honom rätt bra. Å på håll såg jag en som hade på sig sådana kläder, och som gick från ena bordet på ena sidan till det andra bordet mitt emot. När han kom fram mot mig så tuggade han banan och såg lite sliten ut. Men jag for fram, tog ner i min kapuschong och tog mig till nivå att han såg mig under kepsen, och skrek ”kom igen M! Du är så jävla bra! Det är inte långt kvar nu”! Å han log glatt o gav mig high five. Varpå jag kände att mitt adrenalin hade kommit igång. Det var ju hur kul som helst att hejja på sådär! Å jag ringde till svägerskan och var jätteglad! Hon hade begett sig till Stadion, så jag tog mig dit. Efter att jag klafsat in på toa (igen) och klafsade gjorde jag eftersom min ena sko tagit in vatten..typ. Jag var verkligen kall, men värmde upp i promenaden till t-banan o därifrån till Stadion.

Men alltså, alla stackars satar som sprungit. Bara för att de kom i mål innebar inte det att de kom inomhus. Nej. De fick gå bort en bit till till IP för att utomhus byta från genomvåta och kalla kläder, till torra men inte särskilt varma kläder, o blöta blev de snart igen. Brorsan frös och hackade tänder, en del andra skakade så att de inte kunde öppna sina ryggsäckar o en man pratade i mobilen och skakade i kroppen att jag inte fattar att han ens kunde prata! Nåväl, brorsan sprang i mål på 3.40. En helt jäkla bra tid för att vara förstagångare och med det jävla vädret! När vi kom till min svägerskas föräldrar hoppade brorsan ner i ett varmt bad, som gjorde att han hittade sin kroppsvärme igen. Å jag masserade hans ben efteråt, med hudlotion och med Aloe heat lotion – en helt underbar creme som är väldigt mjuk och lätt att arbeta med och som gör underverk med musklerna!

Dagen efter ringde en nöjd brorsa som sa att jag räddat hans ben, eftersom han knappt hade några sviter alls efter gårdagen! 🙂 Jag däremot fick ont i min vänstra arm under lördagkvällen, och jag kom på att det måste vara pga att det var den som först tog emot regnet och blåsten hela tiden som jag stod o hejjade på marathonlöpare. Den blev kall och handleden blev blöt. När jag kom hem masserade jag den och vänster skuldra med tigerbalsam. På söndagen var det bättre, men jag var utslagen. Å det kändes som om det varit jag som sprungit dan innan! Det är visst tufft att vara påhejjare vid Stockholm Marathon.

äpple, te, Downtown Abbey och en ”slö-dagen-efter-Sthlm Marathon-dag”

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s