å nu när jag sovit på saken…

vill jag tillägga några saker till senaste inlägget. Det är väl mer som en ”note to my self” än skrivet för dig egentligen. Men det spelar ju ingen roll.

Jag ser detta även som ett sätt att ”komma ur mig själv”. I flera år, närmare bestämt lite mer än 3, har jag gått och försökt hitta en mening med att gå och komma vidare. Jag går oftast mentalt med huvudet sänkt och jag tror på alla andra utom mig själv. Självkänslan är låg och jag har dragits med deppressioner, enligt min senaste terapeut såhar jag en..ja vad fan heter det. Jag kommer iaf alltid ha en deppression på lut, som jag måste jobba för att hålla stången.
Utöver det har jag under många år känt att det varit något som inte stämt jämförelsevis med alla andra. Visst ska man inte vara som alla andra, men vissa funktioner vore bra om de…ja fungerar. Så i mitten/slutet av hösten 2011 började jag läsa om en viss ‘Bokstavskombination’ och jag känner igen mig i så otroligt mycket i den! Så jag lär troligen lämna in en remiss till Neuropsykologiska….någonting för en utredning. SEN får vi se vart jag befinner mig när det blir dags för den. Men det är då..

Hursom, det har med andra ord varit mycket navelskådning de senaste åren. Å mycket mycket negativt. Jag har försökt se positivt på framtiden, men har bara haft några skakiga mål att sträva mot.
Men min dröm, som så drastiskt brakade ner i mitt liv, kan troligen få mig att lyfta blicken och se den i stället för att jämt sänka blicken (hålla den sänkt) och bara känna inåt.
Min dröm/mitt beslut bör göra att jag ler mer inombords, och ge mig hopp om mitt liv och min framtid.

Annonser
Det här inlägget postades i THE dream. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till å nu när jag sovit på saken…

  1. M-L skriver:

    Åh, MIa!!!! jag vill bara säga ja,ja,ja! Det här är som en förlossning! Du har kommit ur din bubbla och klippt navelsträngen(hm! ) till ditt gamla negativa liv. Du kan! Det är det jag alltid har vetat!!!!! kram

    • miapialingonfia skriver:

      Ja, det är rätt coolt faktiskt! Jag grät mycket när jag varit och sett Nick Brandts utställning första gången. Det var faktiskt förlösande.
      Jag siktar i alla fall mot stjärnorna, å sen får vi se om jag hamnar i trädkronorna eller i kvistarna en meter ovanför mark. Jag vet ju att jag kommer få kämpa med att komma dit idag vill komma. Å jag vet också att jag har en viss förmåga att glömma bort vart jag var på väg från början. Som exempelvis när/om jag tar ett ”skitjobb”, då kommer jag behöva bli påmind om varför jag har det o sliter med det. Jag fastnar lätt i det som är för dagen sas. Meeeen, Rom byggdes ju inte på en dag heller så tålamod, tålamod och påminnelse under de mer tuffa perioderna så ska det nog gå. Hoppas jag! För det är ju det jag vill.

      Bara det att jag blivit medveten om allt är ett STORT kliv i rätt riktning! Å det är en lättnad.

      TACK för ditt stöd!! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s