Fågeln i mitt inre säger; jag tror visst att du vet vad du vill!

Jag är lite i ett virrvarr, då Nick Brandts utställning väckte en liten sovande fågel i mig. En fågel som jag haft där inne sen jag var liten och läste boken ”Pinqou”. I korta drag handlar den om dvärgpingvinen Pinqou och som blir utsatt för en oljekatastrof. Den utspelar sig i Australien och visar på det fina bandet mellan djur och människor. Den boken höll mig kvar från början till långt efter slutet. Jag blev så tagen av den och jag grät och grät och grät när jag läst ut den. Efter den boken sa jag att jag ville hjälpa oljeskadade pngviner. Men pga diverse nedslag så har jag tystat den tanken många gånger om.

Jag har hållt mig till ”inside the box” när det gäller att försöka hitta mig ett vettigt yrke. Jorå, jag gick en termin på en lantbrukarskola (som sen skulle leda till en djurvårdarutbildning). Men det var en internatskola, och där kände jag mig inte trygg. Å det var första gången jag släppte min dröm. Sen har jag varit inne på det igen, men drar nu på en allergi mot katter och mot hö. Vilket ställer till det lite i en Djurvårdarutbildning.

Men det är nog det här jag vill. När människor frågat mig vad jag vill göra, så har jag alltid tänkt ”inside the box” och därmed nedslaget svarat att jag faktiskt inte vet. Det här med att jobba med utsatta djur (som ”oljeskadade pingviner” nu har utvecklats till hos mig) är verkligen ”outside the box”, och det har i sig varit som ett filter så att jag inte har sett eller kunnat känna vad den där fågeln inom mig kvittar om.

I dag känner jag fortfarande för den pingvinkoloni eller fågelkoloni som blir totalförstörda för människans jävla slöhet att ”ojdå, hoppsan vi läcker visst olja.. Ojdå, vad mycket det blev. Äsch det gör inget…, det är ju ändå bara i vattnet”. Jag pysslar med min återvinning, allt för att göra mitt för att minska den Globala uppvärmningen. Så att våra älskade isbjörnar inte ska behöva simma ännu fler mil utan mat, pga att deras liv smälter bort. Mitt hjärta slår även för lejonen och elefanterna i Afrika som blir utsatta för tjuvskytte. Usch, jag avskyr människan! Å jag är lite trött på att ”bara” återvinna, jag vill vara med i fighten – vare sig det sker i Antarktis eller i Afrika (eller något land som inte börjar på A).

Jag vete fan hur jag ska komma dit. Å jag vet att jag lätt blir nedslagen, å att jag lätt tar åt mig av nej-sägare i stället för att ta åt mig av ja-sägare som tror på att allt är möjligt.

Jag har ju tystat min inre fågel förut. Men det kanske börjar bli på tin att jag lyssnar på den. Jag är ändå 35 år, å det börjar väl bli dags nu att göra det jag vill. Jag har aldrig tidigare sagt; det här vill jag. Eftersom mycket, eller ja typ allt, av det man ska vilja ska ha en grund i att man vill ha en inkomst. Visst vill jag ha det, men om känslan för djuren är större än att kunna åka jorden runt, åka på solsemeter, köpa en Iphone, köpa en ny tv, ett litet hus, en affisch med Scarlett Johansson.. Är det fel då, och inget jag ska göra?

Jag är dock rädd att jag ska tappa glöden för denna dröm. Jag brukar göra det när jag slås av verkligheten. Då tystar jag fågeln igen och återgår till mitt…, där jag inte riktigt trivs o inte vet vad jag vill göra. Den största anledningen till att jag har släppt tanken på detta så många gånger, är nog för att det ter sig så långt bort och onåbart eftersom jag till största delen vill jobba utomlands. När jag känner för något, så vill jag oftast att det ska hända NU! Att jag ska kunna åka till ex Zimbawe och hjälpa till med lejonen mot tjuvskyttar, och sen skulle jag blir kvar där och jobba mig vidare inom det. Om det inte kan hända NU! Så tappar jag det lätt, glöden faller och jag tänker att jag inte skulle klara att komma dit – och jag tystar fågeln inom mig. Det innebär inte att jag inte vill, det innebär att jag inte tror på mig själv och på glöden – och fågeln.

Om du tror på mig, och om du tror på att jag verkligen skulle kunna nå dit – oavsett hur och egentligen oavsett när (men helst inom en rel nära framtid). Hejja gärna på mig med en kommentar här, eller om du känner mig med sms eller e-mail! Jag behöver det. Å jag behöver pushande, hejjande egentligen hela tiden framöver! (frågeställningarna, tvivlen och nej-sägandet klarar jag så bra själv, sånt behöver jag inte).

Pirr… Usch, nu sitter jag här o tänker att jag vet att det här kommer att svänga; från att ”JA, absolut det här ska jag göra”! ”Till neeej… Jag orkar inte, jag vill inte, usch det är så långt dit..” Jag är ingen fighter, men jag har alltid behövt slåss för att hålla glöden inom mig igång. Jag har ingen inre motor som många andra har.  Så trots att jag engagerar mig i något jag egentligen tror på, kan jag ändå falla. Jag har aldrig vridit mig och arbetat mot ett och samma mål; alltså att allt jag gör i livet from nu ska rikta sig fram mot min dröm, och ha med den att göra. Vilken utmaning!

Jag har två vänner som har pratat med mig om att; TA ETT BESLUT. Ett beslut om livet och sedan jobba för att komma fram till det. Eller möjligtivis starta med det Beslutet och sen jobba mig framåt med det som grund. Å jag har alltid sagt att jag inte vet hur man tar ett sådant och om/när jag sen skulle göra det -hur håller jag det då?

Hmmm. Undrar just om det jag precis skrivit om, om min dröm är mitt beslut. Det viktigaste någonsin.

(Ja, jag vet att jag är dramatiskt lagd av mig. Å jag vet att jag också är en ”slippery little sucker”. Men jag har burit på det här sen jag var liten, det är inget jag kom på i måndags när jag varit på Fotografiska. Så även om det lugnar sig, och jag inte nämner det något mer. Så vill jag verkligen idag att jag ska ha det här som mål, och fortsätta kämpa för att hålla fast vid det!)

Pssst… Jag har precis öppnat mig ur djupet av mitt hjärta. Så var snäll. Dvs tror du inte på min dröm – håll tyst.

Annonser
Det här inlägget postades i THE dream. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Fågeln i mitt inre säger; jag tror visst att du vet vad du vill!

  1. M-L skriver:

    jag visste det, jag visste det!!!!!!!! heja, heja Mia!!!!!! Det är dags nu!!!!!!! kram

  2. Milla skriver:

    Fina Mia… Såklart du ska göra´t… Det kanske är därför som du inte ”hittar rätt” här hemma i gråtrasket, det är inte du att sälja tallrikar eller packa kartonger.. missförstå mig rätt… Men det låter som om du just hittat ditt ”kall” 🙂 så fantastiskt underbart!!! 🙂 Sätt fart Mia…Lev din dröm…

    • miapialingonfia skriver:

      Tack tack tack Milla! Vet du, så tror jag oxå att det är; att jag gått vilse för att jag tryckt undan den riktiga känslan. Sen kanske jag måste göra det där andra för att komma dit jag vill. Gäller då bara att hålla drömmen levande o inte fastna i gruset på vägen. Det tuffaste blir nog att hitta virke, o rätt virke, för att hålla igång glöden! Kram! ❤

  3. Åsa skriver:

    Go girl! U can do It!! Jag är en av dina största supportrar vettu! ;o) Spännande m fortsättningen,,mkt info att ta reda på hur du ska gå vidare. Finns säkert 1000 möjligheter. Kram

    • miapialingonfia skriver:

      hjärta hjärta hjärta till DIG, en av mina största supportrar och bästa vänner!!!

      Jaaa, tusen möjligheter! Samtidigt som jag kommer sitta här ibland och bara stirra, och inte komma på någon o inte heller tro att jag vill. Det är bl a DÄR du kommer in. 😉

      KRAM på dig Åsa!

      • Åsa skriver:

        Jag finns här -alltid!!! ❤ Har du hittat någon/några möjligheter än som verkar intressanta och som gett mer inspiration?? Fotoutställningen gav visst mersmak? ;o) Kramis

  4. Wivan skriver:

    Mia, wow! Verkligen WOW!
    Jag är galet imponerad av människor som vågar lämna ut sina stora, innersta drömmar och visa mer av det som finns inuti – då är vi riktiga, levande varelser. Ingen mår bra av att trycka ner sina drömmar och visioner, och man brukar ju säga att vi aldrig ångrar det vi gör, utan snarare det vi inte gjort… Och det tror jag är så himla sant när det gäller din situation och din lilla fågel.

    Apropå fågel dök detta citatet upp på en sajt nyss:
    ”Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa ditt liv stående på ett ben.”
    Så våga, våga, våga! Du kan. Jag vet att du kan. Du kan långt mycket mer än du någonsin tror.

    Som stöd i processen kan jag varmt rekommendera boken ”Finn din livsuppgift” av Robin Sharma.

    Böcker, kloka videoklipp, fina vänner och stöttande familjemedlemmar är LIVSVIKTIGA när man jobbar för att nå / komma närmre sitt sanna mål eller sina drömmar. Så omge dig med rätt inspirationskäller. Du klarar det! Jag vet. Och kanske jag plötsligt står där i gummistövlar med handskar och skrubbar pingviner jämsides med dig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s